Omkring år 1700 fick prosten Olof Johan Broman i Hudiksvall idén att kraft från vattenhjul kunde användas till två av de tyngsta momenten i beredningen av lin från skörd fram till spinnbart lin. De två momenten är skäktning och klappning/stampning (bråkning på rikssvenska).

Idén togs till vara och utvecklades från den enkla början med bland annat träkuggar till kuggväxlar i metall och remdrift som gjorde det möjligt att driva flera skäktsvärmar med ett enda vattenhjul. Denna utveckling var fullbordad vid mitten av 1800-talet. Idén spreds över hela Hälsingland, men nästan inte alls utanför länet. Som mest har det funnits omkring 1000 linklappar och linskäktar i Hälsingland. Numera återstår högst ett tiotal skäktar och klappar i brukbart skick.

Där det var ont om vatten som kunde dämmas till dammar kunde ett enda vattenhjul driva både linklapp och linskäkt. I dessa fall gällde skiftarbete. Männen arbetade i klappen nattetid och kvinnorna dagtid i skäkten. I Trolldalen var det dock vanligt att klappar och skäktar byggdes separat. Inalles har det funnits ett tiotal klappar och skäktar i Trolldalen.