från linfrö till väv

Linfröet sås mellan hägg och syren. I äldre tider skulle all annan sådd vara avklarad innan linet såddes. Linet ska sås lagom tätt. Det ska ha utrymme att växa men inte så mycket att det kan växa sig grovt och grenigt. 20 – 30 gram per kvadratmeter är ett vanligt mått.
Linfälten blommar på förmiddagarna i juli.
Efter 90 dagar är linet moget. Blir det stark frost innan linet är mot måste det ryckas i förväg, eftersom linet inte tål många minusgrader. Rycks linet innan det är moget finns klorofyll kvar och det medför att lntågan är grön. I äldre tider var Hälsingland berömt för sitt fina gröna lin.

I slutet av augusti eller början av september sker ryckningen. Linet rycks så att roten följer med, eftersom lintågan fortsätter ned i roten. Jorden slås av från roten och linet buntas ihop med några strån.

Strykningen (frörepningen) görs för att ta bort frökapslarna. Vid tjänligt väder gjordes strykningen redan ute på täkterna i samband med ryckningen. Är linet moget kan fröet användas till nästa års sådd. Är det omoget kan det användas till djurfoder, vilket var vanligt i äldre tider.

Linet rötas för att lintågorna ska kunna skiljas från det vedartade röret i mitten av linstrået. Lintågorna är ”fastlimmat” med hjälp av ett naturligt enzym vid veddelen. Rötningen medför att bakterier, som äter upp enzymet, aktiveras. Inför rötningen buntas linet ihop i stora buntar. Buntarna läggs på ett underlag och binds fast med hjälp av stänger. Det hela sänks ner i vattnet och tyngs ner. Det ska vara under vattenytan, men inte mot bottnen. Omkring tredje dygnet jäser linbädden och höjer sig så att fler tyngder måste läggas på. Efter femte till sjätte dygnet har jäsningen upphört och de extra tyngderna kan tas bort. En vanlig tidsperiod för rötning på hösten var ca tre veckor. Vid 17 – 20 grader tar det 10 – 15 dagar. I våra dagar används även rötning i varmvatten, 30-35 grader och då tar rötningen fyra till fem dagar. Stillastående och varmt vatten är skonsammast mot linfinbern, men det ljusaste och vackraste linet fås vid rötning i rinnande kallt vatten. Det krävs noggrann kontroll av linet de sista dagarna så att linet inte blir överrötat och därmed brunt och förstört. Kontrollen görs genom att ta upp några strån ur vattnet och bryta dem. Rötningen är klar när det är lätt att skilja lintågan från veddelen. Linstrået ska kännas spänstigt, slemmigt och oljigt. Fibrerna ska vara ljusa och klara. Vattenrötning var vanligast i Hälsingland, men vattnet måste vara minst 13 grader varmt för att bakterierna ska vara aktiva. Söderut var landrötning vanligast.

Linet får torka, vilket förr i tiden skedde genom att buntarna hängdes upp på gärdesgårdarna. En linbastu kunde också användas för torkningen.

Linet klappas (bråkas). Det görs för att de vedartade delarna i linet ska krossas. I Hälsingland används vattendrivna linklappar. I andra delar av landet användes en linbråka av trä där bråkningen sker helt manuellt.

Linet skäktas. Under skäktningen slås de vedartade delarna bort från lintågan. I Hälsingland användes vattendrivna linskäktar. I andra delar av landet gjordes skäktningen helt manuellt med hjälp av skäktknivar.

Linet häcklas i tre steg genom grov, mellan och fin häckla. Under häcklingen kammas linet och resterande skräp och korta fibrer dras bort från lintågan.

Linet spinns till garn. Lingarn kan spinnas av lin från alla tre stadier av häckling, men det finaste linet fås först efter finhäcklingen. Lintowgarn spinns av resterna från häcklingens olika stadier.

Lingarnet används till vävning av tyger i olika kvaliteter och för olika ändamål. Towgarnet användes till olika typer av grövre textilier. Resterna efter skäktningen användes förr till tätning i husväggar. I Växbo fick byborna hämta skäktefallet, som i Växbo kallades skakungar, utan kostnad i Trolldalen.